Snart bör gå solen upp.

Jag älskar mina vänner jag har runt omkring mig mer än kaffe och cigg.

Hej! Jag vill inte vara själv. Vet fan inte vars jag ska ta vägen.

Det kom som en jävla smäll. Gjorde så jävla ont i hjärtat. Har tydligen trott för mycket, försökt, men inte till någon nytta. Jag blir så jävla, jävla ledsen. Helt plötsligt försvann all lycka.

Bah vad jag älskar mina vänner! Ville bara säga det. Så jävla fantastiska människor man har i sin omgivning.

Hade världens bästa helg med för mycket fest och för lite sömn, men det spelade ingen roll. Fick ju bara umgås med dom finaste. Gå på releasefester med folk man inte sett på evigheter. Hänga på efterfest till morgonen.

I måndags fick man träffa alla Bajenvänner och gå på en av dom roligaste matcherna jag någonsin varit på! Har fortfarande ont överallt för att jag dansade så jävla mycket med Milla, Madde och Bea.

Fick dessutom bara för ett litet tag sen ett meddelande om att Fredrik och Gustav är på väg hit från Boden. Jag dör av lycka! Hoppar omkring i min ensamhet och kan verkligen inte bärga mig! Vill skrika högt!

Gråter som ett jävla barn efter att ha sett Sherlock serien igen. Jag fattar inte hur jag kan gråta så jävla mycket när jag ändå visste hur säsong två skulle sluta. Men jag kan inte hjälpa det, Sherlock och Watson är världens finaste vänner. Deras vänskap slår banne mig ALLT! Dom är dom vackraste i hela världen.

Fick en gnutta sommarsmak idag. Njöt av kaffe, cigg och Edward Sharpe and the Magnetic Zeros på en inte jättekall balkong. Det var fantastiskt! Kunde inte längta mer efter sommaren.

Sitter och tröstsuper på gammal rom och glögg. Man tar det man har när man inte äger några pengar what so ever. Middagen blev ett glas fil och havregryn. Ciggen är slut. Måste man börja fjortisragga cigg? Nej, jag är nog hellre utan. Väntar på helgen då mina dricks på 30kr kommer fördubbla värdet på mitt kassavalv. Men ut ska vi ta oss ikväll. Jag och Mickan. Mods som vi är så tar vi oss ut på en veckodag för att lyssna på dålig kareoke och träffa bra människor. Man ska ju göra det bästa av vardagen.

Likt en nykär tonåring kommer jag på mig själv fnittandes när Danny kollar in i kameran under en akustisk video. Det pirrar i magen och jag vill aldrig sluta lyssna på The Audition. Detta är kärlek. På riktigt. Ni har ingen aning.

Hatar livet och förbannar karma. Verkar som att karma bara jobbat åt ett håll för mig. Spelar ingen roll hur hårt jag jobbar på att vara snäll. Sedan jag insett att jag är hjärtlös är det tydligen ett dött lopp.

Driker te som jag hatar. Längtar efter cigg och chips. Kollar på serier som inte betyder något just nu. Fuck it.

Man hade kunnat tycka att när jag varit sjuk nu flera dagar i sträck så hade det kunnat vara ett ultimat tillfälle att ta tag i att lära sig spela på sin ukulele som man köpte för ganska exakt två år sen. Ja, det hade varit ett ultimat tillfälle. Betyder det att jag har gjort det? Svar nej. Jag har låtit den stå på sitt vanliga ställe på mitt rum och samla på sig damm. Den älskar mig, min ukulele.

Rullar en cigg. Suktar efter kaffe. Gosar med Smilla, som numera är vår hund till inneboende. Önskar jag kunde skriva en novell. Luktar unket. Hostar lite. Försöker hitta energi. Jag vill göra så mycket. Har gått i pyjamas sen i tisdagskväll. Jag orkar inte med mig själv. Varför denna sjukdom? Serier och filmer är allt jag orkar med. Jag ska nog ge det ett försök snart, att skriva. Ja. Varför inte? Hitta på något nytt.

Jag och Milla planerar åter en Londonresa, i slutet av Maj. Jag är sjukt jävla taggad och ska göra vad som helst för att ha råd med det! Till och med lägga ned rökningen (i alla fall lite grann.)